Gick till skolan imorse men vid lunch gick jag back home. Insåg att jag aldrig kommer bli helt frisk om jag ska hålla på att springa upp för trappor hela dagarna och dessutom tror jag att cirka noll personer i klassen uppfattade ett enda ord av vad läraren sa så som jag hostade och hade mig. Inte för att någon brydde sig, men ändå. Principen liksom.
Här hemma har jag sett några avsnitt av Supernatural och kollat igenom en massa bilder från cirka hela min barndom. Det var som att snabbspola hela sitt liv + sina föräldrars = mycket dramatiskt. Och sorgligt. På varenda bild av sig själv gråter man ju en skvätt och undrar vad som gick fel när ens DNA bestämdes.
A few pics:
vilken babe man var back then alltså. Kallar den där för tänkarposenJag, Daniel och Linn. Kings of the skidbacke jag, Carl, Daniel och Lisa. Kusiner-power forever alltså